Oj, peops. Jag vet inte vart jag ska börja när det gäller att berätta om min mormor men jag ger det ett försök.

Min mormor!
Hon har alltid varit den att ringa om allt verkligen gått åt helvete med hälsan.
Hon är alltid den som oroar sig mest om sjukhus kommer på tal, och kommer alltid vara den som satt ett utav de största spåren i mig. Hon och morfar. Dom två underbara människorna kommer sitta bredvid min farfar i mitt hjärta.
Det låter sjukt kanske med tanke på att min farfar dog för snart 11 år sen.
Men han har aldrig lämnat mig. På riktigt! Jag har aldrig varit den som tror på ett liv efter döden tills för ett par år sedan då jag började drömma drömmar och känna saker. Vad ni tror på och vad ni anser är alldeles upp till er själva.
Personligen så kan jag säga att ; min farfar är med mig åtminstone en gång per dag!
Jag känner honom i rummet jag är i, jag känner  en hand på axeln och jag känner mig iakttagen.
Min mormor fyller idag 65år , och för mig så känns det som hon fortfarande inte passerat 50.
Men det är födelsedagarna som vi faktiskt påminns om att vi åldras.
Snart kanske inte min mormor finns hos mig, tyvärr finns den hemska sanningen att mina barn i framtiden kanske inte hinner träffa henne. Däremot ber jag till någon högre makt då jag är ateist egentligen, att min mormor får se sin 100:e födelsedag. Just för att hon är en så pass underbar själ, att hon gjort sig välförtjänt av ett fullgjort liv på jorden.
Jag vill att mina barn eller den jag gifter mig med SKA ha träffat min mormor, så att han vet om hur hon var när jag pratar om henne. Jag vill inte ha en främling låtsas skratta åt historier om min mormor, utan det ska vara äkta.
Hon ska finnas hos dom också. 
Jag älskar alla minnen jag har med min mormor och morfar ifrån Finland. Vi åkte dit varje sommar fram tills jag fyllde 16år ungefär. God should know I miss it! För det var dom bästa sommrarna i mitt liv.  Alla badstunder.
Alla morgonstunder.  Framför allt kvällsstunderna då vi alla sa godnatt i kör.
Det spelade absolut ingen roll för mig att det varken fanns en tv, dator eller någon form att teknologi förutom en radio på batterier. För jag var där med de bästa människorna och det var allt som räknades.
Det var så underbart att basta nästan varje dag , tvätta sig i havet, ligga i hängmattan, och läsa ur flera böcker.
Jag minns att inpå halva tiden började jag längta hem, men när det väl var dags att åka ville jag inget hellre än att stanna kvar på ön.   Katjasaari i mitt hjärta. rentutav sagt. Min mormor är nog även den första som dragit ett skämt och sen glömt bort det i flera år för att sedan avslöja att det var ett skämt. Jag minns det såväl , det var en dag på katjasaari och vi diskuterade härkomst, och min mamma inklusive min mormor säger helt plötsligt att det av mig som varit finskt blod egentligen är ryskt. Detta hemsökte mig i flera år tills jag tillslut sa till mormor att men varför säger du att vi är finnar när du sa att du är adopterad ifrån Ryssland. Haha. Det tillåts att sägas och skrattas åt för så dum var jag att jag gått på det i flera år.
Några saker till som jag alltid kommer bära med mig om mormor är alla hennes smycken som hon jämt bär.
Guldlänkarna som jag alltid frågade om när jag var liten.  Berlocken som jag alltid ville öppna men aldrig fick tills en dag då den önskan gick i uppfyllelse och inget var däri. Det röda läppstiftet, det krulliga håret, de gråa lockarna, de röda naglarna, och pannkakorna!
Kristina Raija Nilsson, är en av få som alltid tinar upp mitt hjärta när det är som kallast. Spelar ingen roll vad som hänt så får hon mig att le igen. Hon är guld värd.
Så mormor jag vill att du ska veta att jag älskar dig innerligt.  & Jag hoppas att du hemsöker mig hela mitt liv, för jag vill inget hellre.